Det är lätt att hävda sin rätt! Hålla fast vid sin ståndpunkt och visa alla andra att man inte viker sig. Det svåra är att vara öppen för nya sätt att se på en sak. Att vara lyhörd för att det JAG kallar för sanning bara är mitt sätt att beskriva något så som jag uppfattar den just nu.
I morgon kanske jag har fått mer information och ser saker ur nya perspektiv. Då är ju min sanning annorlunda än dagen innan. Vad tråkigt om jag då har målat in mig i ett hörn och av ren stolthet inte kan ändra åsikt.
Sanningen är den att vi väldigt sällan vet vad sanningen är. Vi kan bara beskriva så gott vi kan utifrån det perspektiv vi har. Det är lite som de blinda personerna som skulle beskriva en elefant – den som stod vid svansen sa att ”en elefant är smal som en pinne med en tofs längst ner”, den som stod vid ett ben sa att ”elefanter är som ett träd” och den som stod vid örat sa att ”elefanter är som ett jätte-stort blad”.
Sanningen är så stor att vi sällan kan greppa den i ett stycke, utan borde se på den med lite perspektiv och ödmjukhet.
Det intressanta är hur lätt det är att hamna i en konflikt när någon annan utmanar min sanning. För jag vill ju så gärna hålla kvar vid min sanning och berätta för den andra hur jag ser på saken. Det gör att jag slutar lyssna. Och det är också då jag slutar kommunicera.
För ofta kommunicerar vi som allra bäst när vi har munnen stängd och lyssnar. När vi på allvar vill förstå den andres värld och respekterar att de får ha sin sanning. Det gör också att jag ger mig rätten till min egen sanning här och nu.
Jag förstår dramatiken och intresset kring en het debatt – att man får djupdyka i olika perspektiv och sköljas över av en våg av känslor. Men väldigt ofta urartar en debatt i hån, gliringar och nedvärderande kommentarer. Tänk om det inte var så viktigt att vinna en debatt? Tänk om den som kom med det nya perspektivet blev belönad för sin kreativa syn på ett problem eller frågeställning?
Jag förstår också att det kan behövas gränser för egna sanningar, vi påverkar ju trots allt varandra. Det är inte OK när någon tar sig rätt att slå ner andra på stan, sprida lögner om någon annan eller stjäla pengar av pensionärer. Men de gränserna är vi väldigt medvetna om och det finns en lagbok som beskriver dem. Det är inte vad som är rätt och fel enligt lagen jag pratar om här, utan de oskrivna rättesnören vi har uppe i våra huvuden, som vi ibland tycker att andra ska se som lika självklara som vi ser dem.
Så det jag skriver om här är en reflektion jag gör kring ämnet sanning. Det är inte sanningen för alla, utan vad som är sant i mina ögon.
Jag har också en tendens att vilja ha rätt och har tidvis varit en riktig ”besservisser”. Men, been there, done that, det gav mig inte det jag vill ha utav livet. Det jag vill utforska här näst är fler perspektiv av livet och det gör jag bäst när jag ställer frågan – vad spännande, kan du berätta mer? i mötet med andra människor.